Att köpa lyckan av Ann-Britt Aldeman är en självbiografisk bok om köpberoende. Jag lånade den eftersom jag tänkte att den kunde vara bra att läsa nu när jag själv slutat shoppa. I min enfald tänkte jag att den på något sätt skulle hjälpa och peppa mig i mitt beslut till ett nedväxlat och billigare liv.
Det är bara det att jag aldrig varit köpberoende. Visst har det hänt att jag tröstshoppat en ny topp för nån hundralapp på Lindex. Som jag egentligen inte behövde men som för stunden hjälpte mig på något sätt. Men som sedan mest kändes fel och blev hängande i garderoben. Men jag har aldrig handlat för pengar jag inte har. Det har aldrig blivit ett problem och jag har aldrig shoppat för att sedan inte haft råd att köpa mat. Jag har shoppat för pengar jag ändå har kunnat avvara. Onödig shopping ibland visst, men inget som påverkar min ekonomi i det stora hela.
Så boken gav inte riktigt den pepp jag trodde den skulle göra. Istället gav den mig faktiskt några insikter om mig själv och min ekonomi på ett annat plan. En insikt om att jag faktiskt redan har det rätt bra ekonomiskt. Vi har inga andra lån än studielån och bostadslån. Jag och min man har varsitt kreditkort som vi använder i nödfall. Som säkerhet när vi är ute och reser. Och när både ugnen och tvättmaskinen går sönder samma månad (det hände oss i mars i år!) Då betalade vi med kreditkortet och förde sedan över pengar från sparkonto och fonder dit. (det kan ju ta några dagar).
Så boken peppade mig på det sätt vår ekonomiska situation känns helt ok och att jag känner mig säkrare på att det här med nerväxlandet kommer gå himla bra :-)
Boken är annars ganska dåligt skriven tycker jag men den gav mig en större förståelse för köpberoende och vad som kan ligga bakom ett sådant beteende. Visste ni förresten att det finns väldigt lite hjälp att få om man är köpberoende? Enligt boken finns ingen sådan diagnos inom psykiatrin och ingen eller väldigt lite forskning görs på mekanismerna bakom. Jämför man däremot med spelberoende så är det helt tvärtom. Där finns både diagnos och hjälp att få. Konstigt tycker jag! Men det var ju bara en liten parentes här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar